Atko Viru – Idrottsträning: Tränaren
5. Tränarens kunskaper och personlighet
Vilka kunskaper behöver en modern tränare för att vara framgångsrik idag och imorgon? Var finns vägen som leder från amatörens nivå till den professionelle specialistens höga plan? Som allmänna kännetecken på professionalism gäller:
- existens av speciella kunskaper som är tillämpbara för den aktuella verksamheten, dess mål, innehåll, objekt och medel
- besittning av specialkunskaper för att kunna realisera verksamheten i alla dess etapper
- personliga och karaktärsegenskaper som gör det möjligt att framgångsrikt fullfölja sina uppgifter.
Därmed krävs det kunskaper och vissa personliga egenskaper. Med hjälp av dessa kan amatören stiga till specialistkategorin. Äger någon dessa egenskaper i särskilt hög grad kan man tala om specialist av elitklass.
Tränarens duglighet bedöms efter hans resultat i arbetet, även om detta inte utgör det enda kriteriet. Odiskutabelt är det så att resultatet av en tränares arbete är beroende av materiella och organisatoriska förutsättningar, av samarbete med läkaren, befintlighet av återkopplande information och dess användning. K. Arusoo framhåller (1982) att framgången i tränarens arbete bestäms av följande sex faktorer:
- materiella förutsättningar (träningslokaler, inventarium, skapande av materiella möjligheter för träning och tävling, säkerhet i idrottsmannens sociala ställning)
- återväxt av idrottsmän på elitnivå (dess omfattning, dess hälsotillstånd, nivån av allmänfysisk förberedelse, folkets och speciellt ungdomens värdering av idrott
- urvalssystem (urval av talangfulla ungdomar och dessas ledning till passande idrottsgren)
- effektiviteten i idrottsrörelsens och speciellt tävlingsidrottens organisationer
- kvaliteten i tränarens arbete
- medicinsk assistans och möjligheter att påverka återhämtningsprocesserna.
K. Arusoo tillägger att det endast är faktorn enligt punkt 5 som helt beror på tränaren själv. Faktorerna enligt punkt 3 och 4 beror delvis på tränaren. Tränare med större verksamhetsfält kan ha väsentligt inflytande på faktorerna enligt punkt 1 och 4.
Här måste betonas att man inte kan sätta likhetstecken mellan tränarens duglighet och hans framgångar. Men bristande framgångar under en längre tid antyder likväl att dugligheten kanske också kan ifrågasättas.
De faktorer som avgör tränarens duglighet kan dels hänföras till hans yrkesmässiga kunskaper och dels till de kvaliteter som beror på hans personliga egenskaper (se figur 3). Kunskaperna kan grupperas till metodiskt och pedagogiskt/psykologiskt kunnande samt till förtrogenhet med träningsmetodik och teknik i den aktuella idrottsgrenen, kännedom om idrottsmannens organism och dess funktion, om idrottsrörelsen och dess organisation, dess materiella förutsättningar samt insikter i behövliga samhällskontakter. Alla dessa moment är intimt sammankopplade. Det metodiska kunnandet blir mera komplett om det inte enbart baseras på kunskaper om träning och teknik/taktik i den aktuella idrottsgrenen utan också djupgående insikter i pedagogik, psykologi och organismens fysiologi.
Det är inte svårt för en tränare att skaffa sig kunskaper i metodik och lära känna den aktuella idrottsgrenen och hela idrottsrörelsen upp till en viss nivå. Men det är mycket som därefter återstår. Vidareutvecklingen måste baseras på vetenskaplig grund, främst på kunskaper i pedagogik, psykologi och de vetenskapsgrenar som behandlar människans organism och dess fysiologi. Kunnandet innefattar också förmågan att förstå och utnyttja forskningsresultat om olika idrottsgrenar. Slutsatsen blir att en tränares kunskaper fördelar sig mellan två plan – det empiriska (erfarenhetsmässiga) och det vetenskapliga.
För att förstå betydelsen av den vetenskapliga aspekten måste man grundligt studera vad som sker vid träning. Vad är träning? Enklaste svaret på detta är: träning är systematiskt utförande av kroppsövningar med lämplig intensitet och omfattning. Men redan detta svar innehåller en ny fråga: vilken är lämplig intensitet och omfattning? Och vidare: vilka övningar och vad menas med systematiskt? Alla dessa frågor har ett svar även på det empiriska planet – men är detta tillräckligt för att garantera en hög verkningsgrad i tränarens arbete? Knappast, eftersom de svar som man kan få där är förenklade och allmänna och inte tar hänsyn till den enskilde idrottsmannens förutsättningar.
(Figur 3 ska vara här: Tränarens duglighet)
Träning har en positiv påverkan som visar sig genom ändringar i organismen. Dessa ändringar börjar i cellens proteinstruktur och ämnesomsättning och visar sig som ett slutresultat i organismens arbets- och prestationsförmåga. Detta innebär att tränaren inte bara bestämmer valet av övningar utan i själva verket omdanar organismen. Tydligen är tränarens arbete besläktat med läkarens. Vad som skiljer är mål och medel, men avsikten är densamma – att framkalla ändringar i organismen. Läkaren måste göra det för att återge hälsan, tränaren för att höja organismens prestationsförmåga. Dessvärre finns det en avgörande skillnad i sättet hur dessa båda yrkesmän arbetar. Det var mycket länge sedan en läkare i sitt arbete utgick enbart från erfarenhetsmässiga insikter. Han klarar sig inte utan kunskaper om organismens byggnad och dess funktion. Och det krävs mer än så – han måste lära känna varje patient individuellt och först därefter besluta om lämplig vård. En tränare däremot kan tappert börja bygga om organismen och dess funktioner även om han saknar de mest elementära kunskaperna om människokroppen och dess verkningssätt för att inte tala om de individuella särdragen hos varje enskild idrottsman. En sådan tränare arbetar på samma sätt som en läkare gjorde i en för länge sedan svunnen tid. Den medicinska vetenskapen tillsammans med andra behövliga kunskaper har gett dagens läkare helt andra möjligheter. Helt andra möjligheter kan även den moderna tränaren finna om han fördjupar sina kunskaper i de tillämpliga vetenskaperna. Naturligtvis betyder inte detta att tränaren förvandlas till läkare. Tränarens uppgift består fortfarande av att organisera och leda träningen, medan läkaren beslutar om idrottsmannens hälsotillstånd och bestämmer om vården vid skador. Däremot ger detta möjligheter till intimt och förstående samarbete mellan tränaren och läkaren och gör att tränaren kan värdera de ändringar som sker i idrottsmannens organism och därigenom höja träningens effektivitet.
